lindaostlund

idag är det fem år sen min mormor dog. har klarat mig utan henne en fjärdedel av mitt liv. hur vet jag inte.

och jag har skrivit om det så många gånger, vet inte vart annars jag ska vända mig.

vill än en gång säga att jag tänker på henne.

tänker på hur hon inte åt mackan på det stället där hon hade hållt den.
tänker på hur hon hatade messmör och hur jag alltid skulle bre på det under hennes ost.
tänker på hur gott hon luktade, och att blandningen mellan parfym och cigarettrök fortfarande är min favoritdoft.
tänker på hur hon hotade, på skoj förstås, med att bita näsan av oss när vi bråkade.
tänker på hur hon berättade sagor, extra mycket tänker jag på den med lussekatten.
tänker på hur hon med stort engagemang hjälpte mig att vinna maskeradtävlingar på lågstadiediscon.
tänker på att jag som femtonåring hellre ville vara med min mormor än med mina kompisar.
tänker på hur hon skrattade, och alla gånger vi skrattade tillsammans.
tänker på hur hon alltid hade radion på.
tänker på hur hur hon alltid färgade håret i alla möjliga olika färger.

tänker på hur hon var den bästa i mitt liv.
tänker på hur mycket hon har gett mig.
tänker på hur hon har gjort mig till den jag är.
tänker på hur jag är oändligt tacksam att över huvud taget ha haft henne i mitt liv, trots en alldeles för kort tid.

tänker på hur människor jag kommer och har kommit att älska aldrig får träffa henne.
tänker på hur dessa människor inte kommer kunna älska hela mig eftersom jag inte är hel längre.

tänker på hur tiden inte alls läker alla sår, men den lindrar dem oerhört.
tänker på att jag idag är lycklig.