01.47
Klockan är halv två. Jag kan inte sova. Allt är som det brukar.
Jag har luggit sömnlös stort sett i två hela veckor. Den senaste veckan har jag gråtit mig till sömns. Det är ganska effektivt ändå, tårarna tröttar ut en.
"Man glömmer att nätterna är korta och sömnen den bedrar mig med min hjärtesorg."
Så jag kände att jag behövde få ur mig allt. Alla tankar, alla känslor. Det är så jävla tradigt att sitta med papper och penna och skriva, så blogg var väl det bästa alternativet. En blogg, för min egen skull.
Min morfar dog för två veckor sen. Två veckor och tre dagar sen. Om man ska vara mer exakt. Dagen innan julafton år tvåtusennio. Jävla typiskt. Och okej, big deal att förlora en skröplig gammal morfar? Men så var det inte. Min morfar var världens bästa. Bara 66 år. Han hann ha 66 underbara år här på jorden, 18 av dom hade jag turen att få dela med honom. 66 år innan cancern tog honom.
Han var min hjälte. Han var min vän. Han var världens bästa.
Han har i hela sitt liv varit fullt frisk. Det kom från ingen stans. Satans, jävla, helvetescancer. Sarkom hette den, sarkom som drabbar 1% av alla som får cancer i Sverige varje år. Sarkom som är nästintill omöjlig att bota. Och den tog min morfar.
Åt helvete med Gud. Jag har aldrig trott på något sånt, det har varit för mycket ont som har hänt mig. Så jag har aldrig ens behövt tänka på den saken. Och alla som tror på honom, han är i så fall dum i huvet och straffar fel människor. Jag skiter i om kristna människor nån gång läser det här, och blir upprörda. Det är min åsikt, och den står jag jävligt starkt för.
Jag är bara 18 år. 18 år och 8 månader. Och under dessa 18 år och 8 månader har jag tvingats uppleva mer sorg än vad många behöver innan dom är 50. Det är klart det finns de som har det värre. Men så jävla orättvist ändå. Min mormor dog för 3 år sen. 3 år och 5 månader. Exakt. Hon var då bara 62 år. Och min bästa vän.
Så ja, livet är så jävla orättvist. Men man ska väl vara glad för att man fortfarande har det kvar..
Jag har luggit sömnlös stort sett i två hela veckor. Den senaste veckan har jag gråtit mig till sömns. Det är ganska effektivt ändå, tårarna tröttar ut en.
"Man glömmer att nätterna är korta och sömnen den bedrar mig med min hjärtesorg."
Så jag kände att jag behövde få ur mig allt. Alla tankar, alla känslor. Det är så jävla tradigt att sitta med papper och penna och skriva, så blogg var väl det bästa alternativet. En blogg, för min egen skull.
Min morfar dog för två veckor sen. Två veckor och tre dagar sen. Om man ska vara mer exakt. Dagen innan julafton år tvåtusennio. Jävla typiskt. Och okej, big deal att förlora en skröplig gammal morfar? Men så var det inte. Min morfar var världens bästa. Bara 66 år. Han hann ha 66 underbara år här på jorden, 18 av dom hade jag turen att få dela med honom. 66 år innan cancern tog honom.
Han var min hjälte. Han var min vän. Han var världens bästa.
Han har i hela sitt liv varit fullt frisk. Det kom från ingen stans. Satans, jävla, helvetescancer. Sarkom hette den, sarkom som drabbar 1% av alla som får cancer i Sverige varje år. Sarkom som är nästintill omöjlig att bota. Och den tog min morfar.
Åt helvete med Gud. Jag har aldrig trott på något sånt, det har varit för mycket ont som har hänt mig. Så jag har aldrig ens behövt tänka på den saken. Och alla som tror på honom, han är i så fall dum i huvet och straffar fel människor. Jag skiter i om kristna människor nån gång läser det här, och blir upprörda. Det är min åsikt, och den står jag jävligt starkt för.
Jag är bara 18 år. 18 år och 8 månader. Och under dessa 18 år och 8 månader har jag tvingats uppleva mer sorg än vad många behöver innan dom är 50. Det är klart det finns de som har det värre. Men så jävla orättvist ändå. Min mormor dog för 3 år sen. 3 år och 5 månader. Exakt. Hon var då bara 62 år. Och min bästa vän.
Så ja, livet är så jävla orättvist. Men man ska väl vara glad för att man fortfarande har det kvar..
Kommentarer
Postat av: julia
<3
Postat av: Anonym
Åt helvete med tron! Åt helvete med allt!
Vi får ställa oss upp och skrika ut allt! svära, hoppa, tystnad, ilska ja ALLT! jag står bredvid dig i alla lägen.
varför hålla det inom sig ?! vi som människor är så små, men har så mycket inom oss, så varför ska vi hålla det inne! Världens som är så stor och stark borde klara ilska, sorg och glädje mera än vi små människor, alla borde få veta hur man känner!
Vi skriker ut vår glädje och då ska vi även skrika ut våran sorg!
Jag vet inte vad ja vill komma med detta! men Faan Linda släpp bara ut de ! <3
jag står bredvid dig!
Postat av: Grodan
faan glömde ju skriva att de var från Grodan!!
Trackback
