M
kent - du faller handlöst framför mig, på din väg mot okända land
Dagen igår var bra. Skola, sen träning med Julle, Linnea och Lisa. Sen bio med massa folk. Det var supertrevligt.
det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt
Men igår var också inte bra. Det brast.. Efter att ha kört hem Ida och Jennifer till Mullsjö, körde jag förbi mormors hus. Och tänkte att jag måste hinna åka till Ekelund, morfars hus, innan begravningen på fredag när vi ska dit. Och då slog det mig. Och det verkligen slog ner mig. Okej att jag har varit ledsen innan, men inget som det här. Det känns som muren jag har byggt omkring mig, för att kunna vara glad och kunna fortsätta leva, den rasade. Jag insåg. Jag insåg att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Aldrig någonsin igen. Så jag bröt ihop. Jag hittade ingen hejd på tårarna, och min kropp tillhörde inte mig längre. Kunde inte kontrollera mig själv. Jag skakade, skrek och grät. Och den stora jävla klumpen som har varit där alldeles för länge, har nu växt sig ännu större inuti mig.
och i drömmen håller du i min hand
Jag messade Ida i alla fall. Hon kastade sig in i bilen direkt och kom till mig i lilla Habo, med chokladen i högsta hugg. Det betyder så jävla mycket. Att veta att man har någon som alltid är där för en. Jag vet att jag har min familj, men jag vill inte att dom ska behöva oroa sig för mig också. Dom har sin egen sorg att bära på. Så ja, alla borde ha en Ida.
Min terapi idag var att inte gå till skolan, Ida, choklad och munkar, och massa avsnitt av OC. Trots att klumpen vägrar att ge sig av, kan man tänka på annat för en stund.
Men sen sjunger Ingenting "jag kunde varit en brandman" på mitt Spotify, och då går det inte längre.
Och när man mår så här, när muren har rasat och man har gått in i en vägg, är det svårt att göra sig mentalt förberedd för morgondagen, för livet. Morgondagen som kommer bli en av dom värsta dagarna i mitt liv.
i en värld där ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt
jag tog en roll när du blev sjuk, en roll som krävde hårdare hud
min kraftreserv den tar snart slut, som min tro på en ingripande gud
i ditt stora hjärta börjar slagen bli små, och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går
Dagen igår var bra. Skola, sen träning med Julle, Linnea och Lisa. Sen bio med massa folk. Det var supertrevligt.
det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt
Men igår var också inte bra. Det brast.. Efter att ha kört hem Ida och Jennifer till Mullsjö, körde jag förbi mormors hus. Och tänkte att jag måste hinna åka till Ekelund, morfars hus, innan begravningen på fredag när vi ska dit. Och då slog det mig. Och det verkligen slog ner mig. Okej att jag har varit ledsen innan, men inget som det här. Det känns som muren jag har byggt omkring mig, för att kunna vara glad och kunna fortsätta leva, den rasade. Jag insåg. Jag insåg att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Aldrig någonsin igen. Så jag bröt ihop. Jag hittade ingen hejd på tårarna, och min kropp tillhörde inte mig längre. Kunde inte kontrollera mig själv. Jag skakade, skrek och grät. Och den stora jävla klumpen som har varit där alldeles för länge, har nu växt sig ännu större inuti mig.
och i drömmen håller du i min hand
Jag messade Ida i alla fall. Hon kastade sig in i bilen direkt och kom till mig i lilla Habo, med chokladen i högsta hugg. Det betyder så jävla mycket. Att veta att man har någon som alltid är där för en. Jag vet att jag har min familj, men jag vill inte att dom ska behöva oroa sig för mig också. Dom har sin egen sorg att bära på. Så ja, alla borde ha en Ida.
Min terapi idag var att inte gå till skolan, Ida, choklad och munkar, och massa avsnitt av OC. Trots att klumpen vägrar att ge sig av, kan man tänka på annat för en stund.
Men sen sjunger Ingenting "jag kunde varit en brandman" på mitt Spotify, och då går det inte längre.
Och när man mår så här, när muren har rasat och man har gått in i en vägg, är det svårt att göra sig mentalt förberedd för morgondagen, för livet. Morgondagen som kommer bli en av dom värsta dagarna i mitt liv.
i en värld där ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt
jag tog en roll när du blev sjuk, en roll som krävde hårdare hud
min kraftreserv den tar snart slut, som min tro på en ingripande gud
i ditt stora hjärta börjar slagen bli små, och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går
Kommentarer
Postat av: Grodan
Finns alltid här. dag som natt <3
Du e grym!
Postat av: julia
Ett långfinger åt döden! Och gråt dina tårar, för dom kommer ändå torka :) <3
Trackback
