lindaostlund

kent - och en gång var din historia också min

idag på jobbet blev jag mest lessen för jag missade wallenbergare och potatismos. tråkigt.

som musik man bara hör när man kan tala samma språk

men det räddades av fika med sofia och julia, mycket roligt. om jag hade fått bestämma så skulle man fika i goda vänners lag dygnet runt. eller i alla fall halva dygnet. andra halvan kan man få sova.

när man delar alla hemligheter stora som små

sen var det tvunget att träna, jobb+träning= snälla någon, hugg av mina ben? skicka mig på nödslakt på en gång tack.

som en bok man bara skriver när man har slösat varje ord

nu ska jag tina upp mig med en kopp te, komma på det mest effektiva sättet att göra sig av med två stycken ben på, och njuta av tystnaden när hela min familj är spårlöst försvunnen. dom har väl gått vilse i nån snödriva nånstans, eller nåt.

på meningslösa självklarheter meningslösa meningslösa

förresten så sitter jag och håller min håkan i folkets park-biljett i handen. vackert. lööv it!

och jag stal nåt du ändå ville ge mig

och jag tycker, på riktigt, att hästpojken ska uppträda på ryttargalan är humor på högsta nivå.

försökte älska det jag tog

förresten är min blogg en app i julias iphone. hur supercoolt är inte det?

men ärligheten respekten kärleken bara dog

 
och trots att jag tycker att snön är supermysig, längtar jag tillbaks till studenten med hela sommarn och hela livet framför sig.