lindaostlund

five - the beat of the drum in your heart

idag har jag och kusinen varit supernostalgiska och bara lyssnat på five (tåls att tillägga - 90-talets mest underskattade pojkband), kollat deras videor på youtube och på min VHS five inside och tjafsat om vem som egentligen är snyggast av scott och abs.

vs.

jag har hela mitt liv älskat musik. det började med mina första idoler hjalle och heavy, från programmet på rymmen nivet. deras skiva snurrade på repeat. jag vet inte varför. nu förstår jag det verkligen inte alls. stanna sanna stanna.



sen gick det från konstig punk eller vad det ska kallas, till pojkbandshysteri. riktig hysteri. mest five. och backstreet boys. men mest five. hade tapetserat väggarna med bilder och planscher, och min bästa vän (jag var ett konstigt barn, hade inga mänskliga vänner. haha, jo det hade jag..några..kanske..) cd-freestylen överhettades av fiveskivorna som ständigt snurrade. jag grät i två dagar när dom splittrades. på riktigt.



när mitt pojkbandshjärta hade sörjt färdigt började jag lyssna på hederlig gubbrock à la mina föräldrars musiksmak. jag älskade rod stewart och elton john och van morrison var min gud. jag och ida betalade dyra pengar för att se honom när han kom till sverige, och sänkte medelåldern ganska så mycket.




sen började jag gymnasiet. och började umgås med människor som mest tyckte jag var dum i huvet som lyssnade på enbart 50+ gubbar. jag fick höra svenska hjärtan med lasse lindh, och kunde inte säga att det var dåligt. jag fick höra summerbreeze med johnossi och tyckte den var ganska så bra. jag fick höra den fulaste flickan i världen med håkan hellström och tyckte den var helt okej. jag stod i garderoben på en kent-konsert när jocke berg och co gick förbi fem meter bort med sin mat. och jag visste inte vilka det var. sen hörde jag socker. sen blev jag frälst. resten vet ni.



five VHSen har bytts ut mot håkans explodera bateria, jag tjafsar inte om vem som är snyggast av john eller ossi, eftersom det spelar noll roll, istället för stanna sanna är det kom igen lena, cd-freestylen har bytts ut mot iPoden, jag gråter till musik inte för att ett band splittras utan för att det är så vackert, jag vet nu att den totala liveupplevelsen inte är när van morrison sjunger brown eyed girl för tusen höftskadade tanter utan det är när kent inleder festivalpremiären med utan dina andetag för tiotusentals chockade överlyckliga hardcorefans. och jag har insett att man inte på riktigt kan älska musik förrän man lyssnar på den musik jag lyssnar på nu.