lindaostlund

"idag tänker jag extra på dig plankan! låten M spelades på min mobil idag och då slog det mig att det är 1 år. Du är grymt bra och stark".

idag är det exakt ett år sen. och det är konstigt, det där med tid. på ett sätt känns det som om det vore igår, som att det var igår jag såg och träffade honom och han höll om mig för sista gången. men på ett annat sätt känns det som om det var evigheter sen. men hur det än är, dom som säger att tiden läker alla sår, dom ljuger. för visst att det blir lättare med tiden, varje dag blir lättare, men sorgen och saknaden hänger alltid över en.

men jag minns den där dagen för exakt år sen, lika väl som jag minns allt vi brukade göra, saker han sa och allt gott som är förknippat med honom. pappa väckte oss, och jag bara visste. att det var dags. och jag ville att han skulle få dö. att önska någon död måste vara det värsta man kan göra, men jag ville det. för hans skull. jag ville att han skulle slippa lida, slippa va sjuk, och slippa tyna bort. hans livsvilja försvann ganska snabbt, när han förstod att han aldrig skulle kunna bli helt frisk igen. och han hade varit frisk i hela sitt liv. och även fast man är vid liv, men ändå inte kan leva, vad är det för mening med det?

och jag stod inte längre ut med att se min största förebild, och min hjälte, besegras av en sjukdom. för på så sätt försvinner en del av ens egen livsglädje. men det är väl så med sorg antar jag? den tar bort både glädje och en del av ens liv. för han var en sån stor del av mitt liv.

men man får försöka övervinna sorgen, en kamp som måste vara den svåraste utmaning man någonsin ställs inför i livet. och omvandla den till nåt positivt, försöka hitta det bra istället för allt det dåliga. vänner säger till mig "du är alltid så glad, och positiv, och har ett problemfritt liv". jag skulle vilja påstå att mitt blott 19-åriga liv har haft fler problem än många andra. jag skulle byta alla kärleksproblem eller otrohetsaffärer i världen, för att få tillbaka allt jag har förlorat.

men jag tycker inte synd om mig själv. det är erfarenheter som har format mig som människa. och återigen så får jag påminna mig själv om att jag är lyckligt lottad, för jag har haft dom bästa morföräldrarna man kan tänka sig. stor sorg tyder på stor kärlek. så utan dom vet jag inte vad som skulle varit av mig idag. dom har gett mig så mycket, och gjort mig till den jag är. och jag har fått växa upp med och älska två av världens bästa människor.

så morfar, vi syns i nangijala. och även fast jag lever tills jag blir nitti år, är det inte ens som två dagar hos dig. så jag hoppas att du inte saknar mig lika mycket som jag saknar dig. och hälsa mormor från mig. jag älskar er.