lindaostlund

florence valentin - latino don juan bara 16 år, tar inga råd från nån jävla syokonsult

Idag är det kanelbullens dag, detta har firats på bästa sätt med kanelbullar på stans bästa café Johans och med världens bästa sällskap, Julia, Mia och Sofia (det är så roligt att ha vänner som heter Mia och Sofia, för att det rimmar..)

en flaska mot skallen blir droppen nån gång det var droppen för dom

Men något större än detta har idag hänt i mitt liv. Eftersom jag tvingas se min plufsiga mage i omklädningsrumsspegeln på jobbet varje dag, och lever efter matfilosofin "mer socker än grönsaker", är enda lösningen - träna. Som jag inte har gjort på ett halvår. Så jag tog med mig min syster, och laddade iPodens spellista med mina rockigaste låtar (det tåls att tillägga att de mest rockiga låtarna jag har är typ, Revolt III med kent eller mandos Killer Kaczynski...) och laddade för en springrunda.

så spring Ricco, spring Ricco, spring Ricco

Det slutade med att jag sprang en kilometer i ganska högt tempo, fick gå en kilometer, och joggade i gångfart sista kilometern. Detta gav mig andnöd, hjärtklappning, spaggetisben och noll självförtroende. Och med all säkerhet träningsvärk de kommande fem dagarna. Och ändå har inte plufsmagen försvunnit? Ovärt.

det är det här dom har väntat på

Jag kommer då inte springa igen på ett bra tag. Trots att jag är Sveriges största tävlingsmänniska, med ett galet gameface som gör att många skulle säga upp vänskapen med mig om dom hade sett det (tack Julia för att du stannade kvar), och hatar mig själv när jag förlorar, så räcker inte det för att jag ska ta mig tre kilometer joggandes.

nu ramlar du snart dom slutar aldrig slå

Nu ska jag nog äta lite mer socker, ignorera min plufsmage, och spendera kvällen med att stirra in i väggen eftersom det inte är Idol ikväll...

yalla! yalla!


på tal om ingenting så saknar jag Peace&Love, jag saknar sommaren, och jag saknar att träffa mina bästa vänner jämt