och nu minns jag jag förstår inte kärlek, inte det minsta
att dö, att gå, att hoppas... jo, det fanns en del, tack, nu slipper jag tänka på det mer!
frågade min kära familj vid middagsbordet, med mitt verb-problem. efter en stunds betänketid ropar mamma stolt: att göra ett rep!
så ja, min tröghet går att skylla på mina gener, eller hur?
kom på att förstå sen i alla fall, eftersom jag aldrig förstår nånting.
men ingenting i denna världen var väl någonsin lätt att förstå?
frågade min kära familj vid middagsbordet, med mitt verb-problem. efter en stunds betänketid ropar mamma stolt: att göra ett rep!
så ja, min tröghet går att skylla på mina gener, eller hur?
kom på att förstå sen i alla fall, eftersom jag aldrig förstår nånting.
men ingenting i denna världen var väl någonsin lätt att förstå?
Kommentarer
Trackback
