lindaostlund

kent - svag så skakar mina ben

just nu tycker jag så sjukt mycket äckligt jävla synd om mig själv. jag har jobbat i tio timmar. från 7-17. utan rast. utan mat. och jag behöver ingen jävla moralpredikan om att så har afrikabarnen det varje dag, för jag är inte ett afrikabarn. efter hårt slit fick jag springa till tåget. och så hade jag en ylletröja på mig för att inte frysa, men istället svettades jag som en gris. sen fick jag inte sitta ner. har inte suttit ner sen sju i morse. och jag har bara ätit en kopp äggröra och en fralla.

sänk mitt hjärta som en sten

och så är jag arg på några vars identitet bäst beskrivs som jubelidioter. stolpskott. idioter. man borde ta alla såna och skeppa iväg till nordpolen eller nåt, så kan dom ha ett idiot-kollektiv i en igloo. så kan dom bara idiota sig mot varann.

ge mig en käftsmäll jag är feg

och så kommer jag hem och så vad blir det för mat? korv stroganoff. denna värdelösa maträtt.


så nu ska jag sitta och va sur, och äta mitt godis och mina kakor som var kvarglömda på jobbet, och fräsa åt alla familjemedlemmar som kommer i närheten för att smaka.

jag är farblind, kriminell

och så kan ju alla som läser det här få kommentera "åh stackars dig linda!" så kanske jag blir lite glad över att märka att det finns folk som har medlidande, och att det finns hopp för mänskligheten.