lindaostlund

mando diao - paint the picture with my final sunrise

okej, hatar jag mig själv för att jag inte är långsint. var arg en vecka, men när jag väl mötte offret för min ilska har jag totalt glömt bort att jag är arg. och sen är det ju för jobbigt att gå runt och låtsas va arg, tar alldeles för mycket energi. jag gissar, att långsint ändå inte är en bra egenskap?

paint the ocean with the tracks of my tears

jag insåg också att jag inte vill vara en arg människa. jag råkade ut för världens jävla surkärring på jobbet häromdagen. har aldrig blivit så förnedrad eller förödmjukad i hela mitt liv. hon fick mig att vilja börja gråta. och jag vill aldrig bli sån. och surkärring, om du läser det här, så tycker jag att du kan ta din laktosfil och stoppa upp nånstans.

I wanna be the only one, the only one who knew you when I’m gone

vill istället bli som söttanterna som sa att jag skulle fortsätta le genom livet. eller som gubbarna som sa "om det inte hade funnits nån som du, hade man varit tvungen att uppfinna dig". som på riktigt är det finaste någon någonsin sagt till mig, så därför vill jag att världen skulle veta det.

I’m gonna lock my heart and throw away the keys

och det har inte hänt så mycket mer intressant än jobb. och idag, min första lediga dag på en vecka, kände jag separationsångesten och abstinensen från disktrasan, så gick lös på att städa köket. arbetsskadad? ja.

I hope my love will carry on