lindaostlund

dungen - det finns en chans att sova men inte nu

igår skulle min morfar ha fyllt 68 år. och det suger att han inte fick göra det. och jag saknar honom varje dag.

jag säger: skit i allt, lägg av och kom hit

men nu är det som det är. jag har börjat acceptera det. accepterat att livet är skit ibland, och att döden jämt är skit. och jag har insett att jag har varit med om tillräckligt mycket skit i mitt liv att behöva ta emot ännu mer. därför tänker jag inte acceptera folk som behandlar mig som skit.

du vet att det är sant

jag har blivit riktigt, riktigt arg på en annan människa en gång tidigare i mitt liv. och haft anledning till det. men ändå var det jag som kröp tillbaka på bara knän och bad om ursäkt. inte igen.

det måste vara så, du behöver väl mig?

nu är jag för andra gången någonsin riktigt jävla förbannad på någon annan. och den här gången ska jag inte låta någon komma undan. på riktigt. denna gången står jag på mig, och tänker inte ta mer skit som jag inte förtjänar.

jag vet att det är sent nu

så det så. grynet försvann, så jag tänker bli nästa förespråkare för: ta ingen skit!

en annan morgon regnar bort

okej, jag kan låta kaxig här, men sen är jag världens största mes och pushover, men jag är också envis och nu har jag bestämt mig för det här, så nu kommer det bli så. kanske...

det går för många dagar som ingen märks


när jag är arg ser jag ut så här. ungefär.